asheswiththelashes

Jag har hamnat i en slags slentrainoro kom jag och min psykiatriker fram till sist jag var där. Jag går och oroar mig hela tiden, men jag är så van i mitt oroande att jag inte ens oroar mig speciellt engagerat. Min oro är mer av en jobbig vardagsgrej, som att gå på toa kanske, det är trist och ibland jobbigt men inte speciellt känslomässigt så att säga.

Jag gillar iallafall inte att jag oroar mig så ofta, för det gör att jag blir orolig för mig själv (!). En ond cirkel kanske? Jag bestämde mig för att börja skriva ner min oro, min psykiatriker höll visserligen inte med om vilken fantastisk idé det var när jag sa att jag skulle börja sätta undan tid som jag får oroa mig på så jag inte ska oroa mig så mycket annars, men detta är lite av en kompromiss.


OROSMOLN

Om jag känner att en oro ligger och gnager hos mig så gör jag ett orosmoln. Jag skriver ner min oro och frågar mig om oron verkligen är befogad, om det finns något jag kan göra åt det jag oroar mig över och om jag eller någon annan verkligen blir lyckligare om jag gör något åt det jag oroar mig över.




Tänkte iallafall lägga upp mina oroasmoln här på min blogg, kanske inte om jag någonsin får ett extremt privat orosmoln, men annars så ska jag. Kanske låter som ett deppigt bloggtema, men jag tror det är bra. Jag tror att de flesta av oss går och oroar sig över helt onödiga saker och ofta tror vi nog att vi är knäppa och störtlöjliga för ingen annan verkar ju oroa sig för så dumma saker, det är därför man måste dela med sig så folk ser att det är helt normalt att oroa sig lite och det är OK. Helt naturligt alltså.