Längta tillbaks till barndomen? - Aldrig i livet!
Man hör så ofta folk prata om hur mycket bättre allt var när man var liten och inte hade några bekymmer osv osv. Har ni ätit glömske-piller eller? Det är HEMSKT att vara barn! Det finns ju inget mer frustrerande; du har ingen fri vilja, ingen tar dig på allvar och alla små problem med vilken pojkvän man är mest kär i och sånt är faktiskt enorma på lågstadiet! När jag tänker på barndomen så tänker jag på ångest och frustration, och jag hade ändå en väldigt lycklig uppväxt.
Sen är inte barn så trevliga att leka med heller. Det finns alltid en (eller möjligtvis två som alltid går i ett par) extremt bossig unge som ska härja och bestämma över hur alla andra leker och om du inte själv är den där bossiga ungen så får du räkna med att du antagligen inte kommer få bestämma vad ni ska leka, hur ni ska leka eller vem du ska vara i leken. Om du försöker bestämma får du se ett vredesutbrott som heter duga.
Barn är ärliga, alldeles brutalt ärliga. Det här med att barn skulle vara oskyldiga och snälla är en av de mest seglevade myter jag har stött på. Det här är djurriket och innan du blir vuxen måste du ha hittat din roll och rangordning i flocken, därför slåss barn som fan om vem som ska vara alfahanen och vem som ska vara en vanlig hang araound. Och offer plöjer de också, mobbing blir vanligare och vanligare (eller är det kanske som mobbing är mer känt nu och fler anmäler därför?), är du inte den där bossiga ungen så är risken stor att du blir mobbad om du inte är sån där extremt snäll unge (som jag var) som är kompis med alla (antagligen är de kompis med dig för du aldrig säger emot och alltid leker det de vill).
Det är en djungel därute mina vänner!
Det sorgligaste är dock att det även finns vuxna mobbare, har vi inte mognat såpass mycket att vi kan bete oss som bra förebilder för våra barn?
Sen är inte barn så trevliga att leka med heller. Det finns alltid en (eller möjligtvis två som alltid går i ett par) extremt bossig unge som ska härja och bestämma över hur alla andra leker och om du inte själv är den där bossiga ungen så får du räkna med att du antagligen inte kommer få bestämma vad ni ska leka, hur ni ska leka eller vem du ska vara i leken. Om du försöker bestämma får du se ett vredesutbrott som heter duga.
Barn är ärliga, alldeles brutalt ärliga. Det här med att barn skulle vara oskyldiga och snälla är en av de mest seglevade myter jag har stött på. Det här är djurriket och innan du blir vuxen måste du ha hittat din roll och rangordning i flocken, därför slåss barn som fan om vem som ska vara alfahanen och vem som ska vara en vanlig hang araound. Och offer plöjer de också, mobbing blir vanligare och vanligare (eller är det kanske som mobbing är mer känt nu och fler anmäler därför?), är du inte den där bossiga ungen så är risken stor att du blir mobbad om du inte är sån där extremt snäll unge (som jag var) som är kompis med alla (antagligen är de kompis med dig för du aldrig säger emot och alltid leker det de vill).
Det är en djungel därute mina vänner!
Det sorgligaste är dock att det även finns vuxna mobbare, har vi inte mognat såpass mycket att vi kan bete oss som bra förebilder för våra barn?
Kommentarer
Postat av: Honi
Jag vill inte heller bli liten igen, förstår inte på dom som vill det. Jag gillar min frihet, att kunna tänka rationellt och att få vara ensam när jag vill!
Trackback
